Dagbok

Bosses valpblogg

Carina:

Jag har blivit med hund!

Ja, det är kanske inte så konstigt eftersom vi har en liten kennel och redan har fem collier hemma.

Men Blace har flyttat in! Han är så go. Vår lilla piraya.

Var gång det inte gick så som han ville så satt hans små vassa valptänder i vårt skinn. Aj!

Men nu är han en liten ängel. (?) Det kan inte vara lätt att veta vad man får och inte får när man är en liten pyttevalp.

Allt som är löst bär han omkring på. Är det inte löst så kan det lätt bli det om han bara får gnaga och dra lite. Han vill inte förstå skillnaden på en leksak och en mobiltelefon. Allt är roligt! Det är svårt att bli arg på en sådan underbar liten sötnos när han bär omkring en gummistövel i storlek 46.

Han är en tuffing. Första gången han såg en buss var han på väg att följa med de övriga passagerarna och kliva upp på den.

Första gången har träffade en stooor leonberger så sprang han fram till den med svansen viftande och ville leka. Den stora hunden bara tittade på honom och undrade kanske om han var en hund eller råtta. Hur som helst var det tydligen inte intressant att leka med en valp.

Jag är så stolt över honom. Min lilla tuffing....               ( Hm, uppfödaren uppe i Piteå kanske har en viss inverkan på hans mentalitet.)

Fast det är klart. Det var en sak han var rädd för.

I källaren hade vi huggit upp en ränna i golvet. Det var en mycket farlig ränna. Han ville inte alls gå ner i den eller hoppa över den.

Jag satte honom på andra sidan så att han skulle hoppa över till mig, men då gick han runt rännan i stället.

Jag hoppade över, och han sprang runt.

Detta är en mycket smart valp uppenbarligen.

På natten sover han på min mage. Visst låter det underbart...

Hej för nu!


Blace:

Jag har blivit med nya människor!

Det är två stora människor och en människovalp. Och flera hundar. Alla hundar ser likadana ut som mamma och mina syskon.

Det var bra att det fanns några hundar här, så man kan umgås med några vettiga! Människorna är ju jättetråkiga och orkar ju inte springa eller någonting!

Men det är mysigt när jag får dem att klia mig.

De har väldigt konstiga regler här.

Man får inte göra ditt och inte datt. Man får nästan inte göra någonting roligt!

Ibland är de dumma och då försökte jag givetvis lära dem att veta hut genom att bita dem.

Det funkade inte. Konstigt. Nu låtsas jag göra som de vill, för då är de mycket trevligare mot mig och klappar mig mer.

Det finns så många leksaker i den här hundkojan. De roligaste ligger på borden.

Nu är jag så stor att jag kan hoppa upp och hämta de sakerna.

När människorna ser detta så säger de att jag inte får!?

Varför inte?

Varför får de men inte jag?

(Det är bäst att leka med vissa saker när människorna sover eller är ute.)

Matte säger att jag är en tuffing. Jag vet inte vad det betyder, men det är någonting bra. Jag ska vara en tuffing alltid.

När vi följde med lillmatte ut en morgon gick hon upp på en stor, blå, brummande och illaluktande sak.

Jag ville följa med men fick inte för matte, men samtidigt var hon glad och berömde mig. Visst är människor konstiga?

Sedan träffade jag en stor hundkompis, men det var ingen rolig en, för han ville inte leka.

Tråkmåns!

Jag brukar få följa med matte ner i källaren. Hon säger till mig att det är bra träning att upptäcka nya saker och nya ljud.

Det var ju bra för henne att hon lär sig saker, men varför ska hon prompt släpa ner mig?

En gång hittade jag världens längsta hål i golvet. Det var inget roligt hål.

Matte skulle nog lära sig någonting nytt, för hon hoppade över hålet och ropade på mig flera gånger.

Jag försökte lära henne någonting nytt, att springa runt, men det klarade hon inte av.

På nätterna ligger jag på mattes mage.

Det är så mjukt och gott.

Tur att hon är så tjock.

Hej för nu!




Carina:

Det dröjde inte länge innan busvalpen Blace upptäckte att det var väldigt roligt att dra i katten.

Nu menar jag inte att han skulle dra Findus lite försiktigt i pälsen.

Nej, han drar omkring hela katten runt golvet!  Båda fullt viftande på alla rörliga delar.

Det är ett fasligt virrvarr av svansar, päls och tassar som far åt alla håll.

Han tar tag i en gulrandig svans, ben, ryggskinn eller huvud och börjar dra omkring på den "stackars" halvvuxna katten.

Det tog ett tag innan jag kom på att Findus hade lika roligt som hunden. Om inte roligare!

Kattrackar'n retar Blace och Blace "biter"/drar tillbaka.

Det är inte så illa som det låter. Det är ingen av dem som har blivit skadad, och katten har flera ställen dit han kan gå om han vill vara ifred.

Våra gäster som kommer hit tycker mycket synd om katten som är i fullt "slagsmål" med hunden, och ber mig ibland skydda katten.

Jag förklarar då att det är hunden jag är mest orolig för.

Då ser gästerna ut som om de ska ringa djurombudsmannen omgående.

Vår vuxna svart-vita hankatt, Uno, blev omkringdragen i halsbandet några gånger, men talade ordentligt om för vår kära valp att det var ett beteénde han inte tolererade.

Jabba höger-vänster-höger. Sedan var valpen snäll som ett lamm. En stund i alla fall, tills han gjorde om det och fick stryk igen.

Nu är han mycket utstuderad innan han försiktigt nyper till Uno i ett ben eller svans och flyttar sig snabbt utom tassavstånd.

Låta bli honom helt går visst inte.

Men Findus säger inte ifrån lika hårt. Jo, ibland gör han faktiskt det, och då får han vara ifred en liten stund.

Det är ingen tvekan om att det är katterna som bestämmer i vårt hus.

Findus brukar sitta på en stol och vänta på sitt byte.

När valpen eller någon av de andra hundarna går förbi åker det ut en tass med fiskeklorna uttragna.

Han får oftast napp. Det är inte så svårt att träffa en långhårig collie.

De vuxna hundarna är inte så roade av att leka, så de struntar oftast i honom, men valpen kan inte motstå en utmaning.

Valpsvansen börjar vifta hysteriskt och han siktar in sig på att nypa till kattungen utan att bli träffad själv.

Det är omöjligt, men det fattar han inte.

Han försöker om och om igen. -Och igen. -Och igen. -Och....................

Men det är inte alltid katten som börjar.

Inte alls!

Ofta ligger katterna på soffan och sover middag ett antal timmar. Kan man då komma åt en svans eller tass från golvet....

Nu när Blace har vuxit (Det är bara benen som vuxit, han ser ut som en hårig kalv) så kan han ju hoppa upp med framtassarna och få ett riktigt bra tag.

Det är ganska lätt att överlista en katt som sover. Det räknade han ut snabbt!

Men katten är med på noterna direkt, annars utdelas det några slag med framtassen (oftast utan klor, faktiskt) som gör att valprackar'n ger upp.

För tillfället.

Men då får det vara ordentliga slag!

Hej för nu!


Blace:

Det är ganska kul på det här stället i alla fall.

De har en leksak som de kallar Katten. Eller Findus.

Hur som helst har de skaffat den till mig för att leka med. Den är jätterolig!

Fast katten var visst här före mig? Hm, det var nog för att träna upp den att bli så där rolig.

Man   bara   tar så mycket man kan få in i munnen och sedan går man iväg. Det är jättelätt.

Jag fattade hur man gjorde med en gång.

Leksaken brukar sprattla så där alldeles förfärligt roligt, och det är det bästa jag vet, men ibland sticks den, och då släpper jag.

Inte för att han skulle vinna eller så, men han kan ju få tro det.

Det är vassa saker längst ut på benen. De ska man passa sig för. Den kan även bitas.

Men det kan jag också. Det är jag som har lärt den att bitas!

Jag är väldigt stolt över det.

De har en hundleksak till. Den kallar de Uno.

Den har ett dragsnöre runt halsen som passar utmärkt att ta tag i. Då är det lätt att dra.

Men när man dragit ett par meter brukar katten ge mig ett par hurringar som inte är trevliga.

Den leksaken är inte lika rolig som den gula. Men om man är försiktig så hinner man både dra lite och hoppa undan.

DET är roligt! Men då gäller det att man är snabb. Och det är jag. Världens snabbaste!

Det är roligt att leka men katterna när de ligger och sover.

Då har man störst chans att hinna dra iväg dem en bit.

Fast då brukar de vara ganska sura.

Det är inte roligt när de är sura. Det brukar göra lite ont.

Men vad gör väl det, när man är en stor kille som jag? Världens största och tuffast kille!

Så jag brukar vänta en liten stund och prova igen när de har lugnat ner sig. Somnat alltså.

Ibland brukar den ena katten anfalla från en stol. Hur schysst är det? Då är man ju inte beredd! Det är ju rena trakasseringen  ju!

Fy katten vad taskigt!

Fast om man svarar tillbaka brukar det bli riktigt roligt. Då kan vi ha värdens fajt!

Det är alltid jag som vinner, även om han gör så jag backar.

Det gör jag bara för att det ska se ut som om jag ger mig. Och jag ger mig ALDRIG!

Jag brukar backa en bit och fundera på hur jag ska göra nästa gång när han anfaller.

Ibland går jag och lägger mig när han är så där dum. När han rivs.

Varför får leksaker gör illa små valpar?

Jag är ju bara en liten, liten bebis, och min nos svider...gnäll, gny, matte får jag ligga här hos dig?

Det är mycket, mycket synd om mig nu...

När jag har sovit klart och kissat på tidningen, (Ja, jag är helt rumsren. Jag kissar bara inne när jag är kissnödig.) så händer det att jag får syn på leksakerna som bara väntar på att få leka med mig.

De brukar ligga, och låtsas sova, tillsammans på kökssoffan, så det ska vara lätt för mig att få tag på dem.

Jag brukar sikta in mig på den del som ligger närmast kanten. Kanske en svans som hänger ner.

-Kom igen katten, det svänger ju...

Oj, vad roligt det är.

Har jag riktig tur så ramlar katten ner på golvet, och då är det full fart.

Tänk vad glada de måste vara av att jag flyttade hit!

Får jag inte ner Findus på golvet med en gång gäller det att vara beredd på att hoppa undan från klorna.

Igen och igen och igen. Det är bara såååå roligt!

Vilken tur för alla att jag finns!

Hej för nu!



Carina:

Idag var vi hos veterinären.

Det var bara för 12-veckorsvaccinet, så allvarligt talat så det var ingenting allvarligt.

Fast det hade kunnat bli allvarligt om vi inte hade varit där.

Men nu var vi ju där och då blir det inget allvarligt.

Han brydde sig inte alls om sticket, utan var bara intresserad av att sticka ner hela sin nos i godispåsen.

Han har ännu inte förstått att veterinären är hans värsta ovän.

Det värsta av alltihop var bilresan.

Lilla Blace är åksjuk så det förslår.

Det räckte att jag lyfte upp honom i knät så började han sickla. (Drägla på svenska.)

Han dräglade som den värsta mastiff!

Och det vill inte säga lite!

En mastiff kan slänga slembobbor i taket.

Då förstår ni va?

Där satt jag med en minimastiff i knät, och förökte låta glad medan min tröja blev blötare och blötare.

När han sedan kom in i sin lilla bur så började han tugga fradga och blåsa bubblor.

Jag kallade honom Cudjo och då först lugnade han ner sig och sov den sista biten.

Det var lite kul, inne i väntrummet, hos veterinären.

Där var en liten Jack Russel Terror, förlåt Terrier som väntade på sin spruta.

Hundarna började leka, men husse halade snabbt in sin hund när han fick syn på fradgan under "Cudjos" mun.

Han frågade förskräckt vad det var för fel på Blace

-Åksjuka svarade jag leénde, och sedan fick hundarna leka igen.

Efter veterinärbesöket gick vi omkring i Dingle och hade "stadsträning".

Kan man kalla det stadsträning när man är i Dingle?

Hur som helst var det en bra träning.

Vi träffade en läskig tant som det bara syntes ryggtavlan av, eftersom hon var framåtböjd bakom ett staket.

Vi tränade på att gå i trappor av trä, som man kan se igenom.

Vi knallade omkring på rullstolsramper osv.

Det var ett par stycken som höjde på ögonbrynen när jag tog en av Icas (Oj, reklam!) kundvagnar och körde ett par varv på parkeringen.

Han lärde sig att själv ta sig loss när han gått på "fel" sida lyktstolpar.

Han är så duktig! Riktigt, riktigt duktig!

Ibland satte han sig ner och kliade sig.

Är man en liten förvirrad hundvalp så får man ibland sätta sig och fundera på vad som händer här i livet .

Sedan gick han glatt vidare mot nya äventyr, med snö på lilla rumpan.

Hej för nu!


Blace:

Idag var vi på det där roliga stället igen, där man får stå på ett bord och äta godis.

Varför har jag ingen aning om, men om människorna så gärna vill att man ska stå där, så kan det väl vara ok.

Bara jag får godis.

Innan vi kom dit satte matte mig i en bil.

En dum bil. En som åker.

Då blir jag sjuk, väldigt sjuk.

Det är farligt i bilar.

Det räcker ju att man kommer in i bilen för att man ska bli så konstig att saker kommer upp i munnen och rinner ut.

Ta bort alla bilar!

Jag fick en ny kompis hos veterinären.

Det var en kille, könsmogen och nykissad. Hans matte har stark pafym och de åt köttbullar till middag igår.

Varför får inte jag köttbullar!

Åh, vad hungrig jag blir nu.

Det var jättekul på promenaden.

Det var en massa saker som luktade intressant!

Överallt var jag tvungen att sniffa för att inte missa någonting.

Sedan blev det riktigt konstigt.

Jag såg en halv människa utan ben! Och utan mage! Och utan ansikte!

Och det prasslade om henne!

Jag har aldrig sett någonting så konstigt!

Klart man stannar och tittar.

Men sedan reste hon sig upp, och då blev hon ganska vanlig.

När jag gick fram och nosade på henne och såg jag benen bakom staketet och hon pratade som människorna brukar.

-Och ja.....sedan kom det:

-Åh, så guuuulliiig...Snuttenuttannedå... En så'n liten raaaariniiig...

Tur att jag inte pratat människorska. Jag hade skämts ihjäl! Sååå pinsam skulle aldrig jag vara.

Men om jag viftar på svansen så kanske jag får någonting gott?

-Hej, tanten. Ser du vad söt jag är?

Hej för nu!


Carina

Jag har börjat klicka in Blace.

För er som inte vet hur en klicker fungerar så kan jag tala om att det är en jättebra träningsform.

Var gång hunden gör rätt, om det så bara är antydan åt det rätta hållet,  så klickar man och hunden får en godbit.

(Jag använder torrfodret som godis, blandat med torrfoder till katter, korv, blodpudding mm.)

Hunden får tänka själv.

Vill jag t ex ha den att räcka vacker tass så klickar jag när den rör på rätt tass, -klick-godis.

Om den rör fel tass,-inget klick.

Hunden kommer pröva sig fram tills det klickar.

Sedan ökar man kraven allt eftersom.

Det bästa är att man inte tvingar hunden alls.

Hunden är överlycklig när klickern kommer fram och provar och provar igen tills han lyckas.

Mina hundar älskar denna träningsform.

Han har även lärt sig att sätta sig ner när han ska ha maten.

Han har inte riktigt tid att fråga om lov, med ögonkontakten, ännu men det är på gång.

Han äter som om han aldrig sett mat förut,  men det är klart, den stackars utsvultna hunden får ju bara mat fyra gånger per dag och inte femton!

Han är jätteduktig att gå i koppel.

Ja, han kanske inte går fot direkt, ( hm, inte alls faktiskt...) men han knallar runt så fint.  Det är bara ibland han tuggar på kopplet.

I trädgården kan hundarna springa lösa så mycket de vill.

Jag längtar till sommaren, då man kan ha altandörren öppen så hundarna kan gå ut och in som de vill.

Jag skrev ju tidigare att han inte nafsar längre.

Det gör han inte heller, men han råkade stänga sin mun om min näsa häromdagen.

Han avslutade nämligen en gäsp, med min näsa mellan tänderna!

DET GJORDE OOONT!!!

Men Mona och Lasse skrattade gott åt min smärta.

Det gjorde faktiskt jag också, för det gjorde kanske inte sååå ont när jag tänkte efter,  och det var ju inte meningen från Blace håll.

Det bara råkade bli så.

Gullplutten. :)

Hej för nu.
 

Blace:

Först trodde jag att matte blivit totalt galen.

Hon höll i en leksak, men jag fick inte tugga på den. Det tyckte jag var taskigt!

Jag fattade ingenting!

-Klick!

Oj, den lät! Varför får jag godis?

Mer godis matte!

Det var gott! Mera, mera!!!

Hallå, varför gör du ingenting matte?

-Klick!

Där kom godiset.

Sedan dröjde det inte länge innan jag fattade vad matte höll på med.

Hon lekte för sig själv, och gav mig godis för att jag inte skulle ta hennes leksak!

Tur att man är så smart.

Jag är alltid hungrig.

Man får nästan ingen mat här.

Jag tror inte att jag har fått mat på flera år!

Jag är superhungrig!

När de äntligen kommer med maten så sätter de inte ner den på en gång.

Det är taskigt! Jättetaskigt!

Jag brukar sätta mig ner och titta strängt på dem, och då sätter de ner skålen.

Listigt va?!

Det har jag lärt dem alldeles själv.

Människor är ganska lättlärda.

Ta bara det här med att gå ut på framsidan huset.

Då måste jag hålla dem i ett snöre så de inte går fel.

Som tur är sätter de fast snöret runt min hals.

Hade jag varit tvungen att ha det i munnen så hade jag ju inte kunnat äta upp alla roliga saker jag hittar.  Glasspinnar, stenar och hästbajs.

På baksidan huset slipper man människorna. De bor inte där, kommer bara ut ibland och hälsar på. Där leker alla hundar. Där kan vi springa så mycket vi vill, och jag älskar att springa.

Vill vi gå in, så är det bara för gamla Fanny att gå fram till dörren och skälla.  Då kommer någon och öppnar så vi får gå in och lägga oss i soffan.

Ibland kommer det nya hundkompisar och hälsar på.      -Kul!

Igår kunde jag inte låta bli....

Jag låtsades gäspa och så bet jag matte i näsan. HAHAHAHA!

Det var det roligast jag gjort på länge!  Är man bara tillräkligt smart så kommer man undan med det mesta.  Och det är jag. Smart alltså!

Hej för nu.
 



Carina:

Blace heter inte Blace längre.

Han heter Bosse!

Ja, egentligen heter han något så vackert som Spirean's Once In A Lifetime!  Men det kan man ju inte ropa när man ska kalla in honom.

Spiiiireeeaaaaaan's Ooooonce Iiiiiin Aaaaa Liiiiiiifetiiiiiiiiime.

Det säger ju sig själv. Dessutom har vi ju fler hundar med långa namn. Det skulle ta en halvtimme bara att ropa in dem!

Häromdagen var vi och hämtade en ny familjemedlem.  Det är en söt liten phalénetik.

Phaléne är samma ras som papillon, fast med hängande öron.

Hon är redan vuxen och hade fått namnet....Blaise.  Med samma uttal som Blace!

Hur stor är sannolikheten att man får två hundar som båda heter samma sak?

En av dem var tvungen att byta namn. 

Eftersom Blace är valp och Blaise vuxen så var det Blace som fick byta.

Vi funderade fram och tillbaka och sedan sa Lasse:       Me and you and a dog named Bo.

Så fick det bli. Bosse. Även kallad Bosse bus. Och tokstolle, raring, valpuslig och galning.

Gullplutten, älsklig och idiot.

Har man bara rätt tonfall är han är lika lycklig vad man än kallar honom.

Det tog inte lång tid innan han lyssnade på sitt nya namn.  Speciellt inte om det vankades en godbit när han kom.

När hundarna var ute på baksidan så var det inte alltid han ville komma in.  Det är så mycket roliga saker som finns och händer i trädgården.

Barnleksaker att tugga på, hundar att leka med, Monas plastsvimmingpol att bada leriga tassar i,  dofter i mängder och annat som jag inte vågar tänka på.

När jag ropade in hundarna kom de springande i en väldig fart.  Även Bosse. Han liksom sveptes med i den allmänna spring-in-leken.

Men när han kom på att han var på väg in blev det tvärstopp!  Bosse är mutbar, som de flesta hundar.  En liten, ynklig godisbit i form av torrfoder, och han gör vad som helst.

Vi fick börja med att ge alla hundarna godis när de kom in, och nu är det  full fart för att komma först, ifall godiset skulle ta slut.

Han är så duktig!

Hej för nu.
 

Blace:

nej förlåt...BOSSE!

Jag har fått en ny kompis.  Det är en tjej, doftar gott, men tuff.

Jag har inte en chans mot henne.  Det är ingen av oss collier som har det.

Hon kom hem till oss för att vara chef.  Fast inte till människorna, då ligger hon bara på rygg och blir kliad på magen.  Hon har inte morrat en enda gång till dem.

Konstigt.

Varför morrar hon åt mig?

Fast om jag inte puttar omkring henne så är hon jättesnäll.  Det är nog bäst jag lyder henne. Hon är ju så stor. (Tror jag.)

Hon är nog jag, eller,...liksom.... det är lite konstigt.  När de ropar på mig, så kommer hon! Och jag.

Fast jag skulle kanske inte komma, för de pratar med henne?

Men jag heter mera saker.

Jag heter Bosse! BOSSE!

Det är fint det, för när de ropar Bosse, så kommer BARA jag och inte den där andra.  Då pratar de med mig och klappar och har sig.

Det är kul när de låter så där glada på rösten.

Men det är konstigt att de låter så mycket. Varför då?  Det hade ju räckt om de viftat på svansen?  Jag kommer aldrig att förstå mig på människorna helt.

Vi har en lekplats som kallas trädgården. Eller ute. Eller där bak.  Ibland heter den "gå ut" och ibland "ska du kissa".

Där är det roligt. Det finns massor med roliga saker. Leksaker.  Ibland går de sönder. Då blir det ju fler roliga saker.

Ibland har det gått något annat djur förbi.

Katter, möss eller fåglar. Åh, vad det luktar spännande.

Jag brukar jaga de andra hundarna och bita dem i rumpan.  Då jagar de mig, och det är det jag vill!

Fast de hinner alltid upp mig. Undrar hur de gör för att kunna springa så fort?  Det är nog för att deras tassar är så vana.  Mina tassar trasslar ihop sig ibland.           Dumma tassar!

Människorna är bra.

Det dyker nämligen upp godis i händerna på dem ibland.  Jag vet inte hur det går till, men godiset är bara till mig.  Fast de andra får smaka lite. Men bara lite.

Jag försöker ta deras godis också, men det brukar inte gå så bra.

Men jag kommer fortsätta att försöka.

De andra hundarna är ju inte lika smarta som jag, och rätt som det är så kanske jag lyckas!

Tänk vilken lycka....en extra godbit!!! Det kommer vatten i munnen bara jag tänker på det.

Det kommer vatten i min mun när människorna ropar på oss när vi är ute också.  Då vet jag nämligen att de har godis till mig.

Mmmm, vad gott det är!

Fast människorna säger att jag inte tuggar, utan sväljer godbiten utan att den nuddar munnen.

Nu ska jag sova en stund, för det är lite tråkigt. Och kanske är jag lite trött också. *snark*

Hej för nu.




Carina:

Vi har börjat på kurs, och det är så roligt.  Jag vet inte om Bosse eller jag tycker det är roligast,  eller de andra deltagarna som skrattar så gott åt mina misstag.  Eller är det möjligen åt mina otroligt roliga skämt?

Nej, så dumma är de inte. Jag får nog erkänna att det är mina misstag....  Nog talat om mig!

Bosse har fått träna på att inte hoppa på folk, vara lugn när han hoppat ut ur bilen,  när han är inne i klubbstugan, träffar andra hundar, promenerar runt på på en parkering osv. osv.

Det är verkligen jättekul.

En gång i veckan går jag på valpkurs med Bosse,  och en gång i veckan går jag fortsättning klicker med Elvira.  Elvira är en vacker, ung, sobelcollie.

Bosse är också vacker. Absolut. Men han har inte Elviras grace ännu.  Han är mer åt det charmiga unghundsstadiet.

Men jag är inte orolig. Han kommer att sopa mattan med alla andra hundar i utställningsringarna.

Alla andra måste ju också se att han är underbar!

Det är spännande att se hur lätt hundarna faktiskt snappar upp det man vill lära dem.  Man kan riktigt se hur Bosse funderar på vad det är jag vill. Han försöker och försöker tills det blir rätt.

Eller...ja...i alla fall någorlunda rätt.

Det är ju faktiskt inte han som går på kurs för att lära sig, utan jag som går på kurs för att kunna lära honom saker.

För varje dag så blir jag mer och mer förtjust i honom.  Han är min stora kärlek! (Undrar vad min sambo Lasse tycker om det?)

Bosse är så otroligt rolig.

Han leker, busas och kramas. När han kramas är han ganska brutal.

Han har inte förstått att han är ganska stor och att det kan göra ont när han krafsar en i ansiktet.

Det händer att han somnar mitt på bordet i vardagsrummet!  Det får han givetvis inte, men när ingen ser så ligger han där.

Jag har alltid haft hundar i sängen. De sista åren har det bara varit gamla Fanny.

När Bosse flyttade hem till oss så frågade jag Lasse, lite försiktigt, om han inte kunde få ligga i sängen.

Han är ju så liten...

Svaret blev, som väntat -NEJ!

Jag och Bosse sov i början på soffan i vardagsrummet, eftersom det var lätt och snabbt att komma ut när det behövdes.  Fast han var riktigt duktig att hålla sig på nätterna.

Finns det någonting mysigare än att somna med en varm och mjuk valp intill sig?

När jag sedan åkte bort ett par dagar så hade Lasse plockat upp Bosse i sängen för att få tyst på honom.  Nu sover han givetvis alltid i sängen! Bosse alltså. Ja, Lasse med förståss.

Fast nu är Bosse inte så liten längre....


Bosse:

Jag och matte brukar åka iväg ibland.  Då åker vi i den dumma bilen.  Fast det är så roligt när vi kommer fram.  Då gör vi bara en massa roliga och konstiga saker.  Träffar människor och får godis, går omkring och får godis, hoppar i och ur bilen  -och får godis. Jag gillar godis.

Ibland får jag godis av okända människor. Konstigt nog exakt samma sort som matte har.  Tänk att alla människor i hela världen går omkring och har godis bara till mig!?  Det måste vara för att jag är så snäll, go och fin.

Det säger min matte att jag är.

Jag är snygg, rolig, knäpp och galen.  Helt perfekt med andra ord.

Det är mysigt att kramas.  Människorna skrattar alltid då.  Alla utom den lilla människan, hon skrattar bara ibland, och ibland puttar hon bort mig.  Då blir jag också sur, och går min väg. Hon säger att det gör ont. Konstig valp det där.

Vill hon inte så slipper hon. Så det så!

Jag brukar trycka mitt huvud hårt mod människornas, och vrida på hela mig.  Sedan flyttar jag nosen hela tiden och trycker på olika ställen.  Ibland krafsar jag på dem, men bara lite.  Då krafsar jag med fötterna. Inte med tänderna.

Man får inte krafsa med tänderna.

Eftersom det är så kul att kramas så klättrar jag på dem också.  Typ överallt! Det är ju så kul och det liksom spritter i hela kroppen.  Då brukar det bli så att jag spritter med hela huvudet, tassarna och kroppen.

Hela jag bara måste krafsa. Och puttas. Och gosa.

Människorna är inte så dumma trots allt.  I alla fall inte hela tiden.

På nätterna är det gott.  Då får människorna sova tillsammans med mig.  Fast de tar en faslig stor plats!  Ibland måste jag faktiskt flytta på mig, när de ska gå och lägga sig.

Fast jag var där först!

Det är inte rättvist tycker jag.

Matte brukar dra mig så att jag ligger alldeles nära henne och sedan klappar hon mig på magen.  Fast hon klappar bara en pytteliten stund. En halv sekund eller så.  Hon kan gott klia mig hela natten tycker jag.

Hej för nu.


 

Carina:

Julen kom och gick. Det gör den alltid, och jag blir lika förvånad varje år, att det går så fort.

All denna förberedelse, och så vips, är det januari!

Men jag älskar julen! Och godis! Och julmat! Och godis! Och julgranen! Och godis! Och klapparna! Och ...

Det är nu jag ska skriva att jag älskar att ge julklappar, istället för att få, men jag älskar att få julklappar också!

Det erkänner jag!

Tänk alla små skeva ljusstakar, och grytunderlägg jag fått av barnen genom åren.

Och den elektriska grillen jag fick av Lasse för ett par år sedan, den som jag skulle använda nästan dagligen... hm, undrar var den är nu?

Hur som helst fick vi en underbar jul.

Bosse undrade säkert vad som hände. Alla dessa roliga papper, kartonger och snören som fanns överallt! Han drog i allt han kom åt!

Men roligt hade han. I alla fall tills det kom någon och räddade, vad det nu var som han hade stulit.

På grund av honom hade vi en specialplacerad gran i år. Den stod ovanpå en hundbur så att han inte skulle komma åt pyntet. 

Men han försökte allt! Julpynt smakar gott, när det kliar i tänderna på en valp. I själva buren förvarade vi julklapparna så de skulle vara hjälpligt skyddade.

Jag ger mig den på att han och Findus, vår underbara, gula odåga till katt, hade ett avtal om att hjälpas åt att minska utsmyckningen i granen.

Det är bara att titta på fotona så kan man ana hur det gick till. Japp, Findus puttar ner kulorna till den väntande valpen som sedan lyckligt förvandlar dekorationerna till någonting oidentifierbart.

Jag vet inte vem som hade roligast. Findus, Bosse eller...(hm) .......jag.

Hej för nu!


Bosse:

Det hände någonting.

Alla människor blev konstiga och bara hade saker för sig. Det var inte så kul, för de hade inte lika mycket tid för mig...

De ska inte hålla på med saker. De ska leka med mig! -Hela tiden! Fast det gjorde de till slut.

De gav mig en massa saker att leka med. Ja, gav och gav, de liksom lät sakerna ligga så jag kunde nå dem, då måste de väl vara till mig?

Ja, så var det!

De gav mig snören som satt fast på papper, saker att plocka fram ur lådor och fina bokmärken att tugga sönder.

Det var riktigt roligt att krypa in och hämta paket i en påse och bära bort till en matta och börja gnaga på.  Ända tills någon fick se mig. Då var det roliga slut.

De hängde upp nya leksaker till mig i ett träd! Inomhus! Högt upp!  Människor är så konstiga.  Fast det var ju inte så svårt att få ner de sakerna.

Jag bara började leka med Findus, och jagade upp honom på buren där trädet stod.  Då började han att putta på mina saker och de ramlade ner till mig.

Smart va!?

Fast människorna ville inte att jag skulle leka med sakerna.  Konstigt. Inte få leka med sina egna saker?

Men det fixade jag i alla fall. De kunde ju inte vakta på mig hela tiden...

Dessutom fanns det roliga saker under granen. I buren.  Det är en konst att få ut ett stort paket genom ett litet hål...

Hej för nu!